Den egna bilen, förkroppsligandet av det personliga utrymmet, vem skulle vilja ge upp den? Detta reflekterar Turun Teknologiakiinteistöts chef för riskhantering och hållbarhet Erkki Oikarinen i sitt blogginlägg.
Turku Science Park sjuder av liv och är en trafikknutpunkt dit tusentals människor anländer dagligen för att jobba och besöka. Själv har jag pendlat från Masku till Åbo i över två decennier, och nästan utan undantag suttit ensam i min bil – precis som, att döma av anblicken, nästan alla andra trafikanter gör på morgnar och eftermiddagar.
På sistone har jag börjat fundera på vad man skulle kunna göra åt saken. Människors livssituationer, scheman och behov varierar kraftigt, och vardagen utan bil verkar omöjlig. Distansarbete hjälper en del, men för mig har åtminstone två år i en ”coronabubbla” visat att hemmet inte är en ersättare för arbetsplatsen. Jag saknar det fysiska kontoret där jag kan träffa kollegor, ha möten ansikte mot ansikte och utbyta idéer.
Privatbilismen är en hörnsten i den rådande ”jag-jag”-eran.
För många av oss som ”tidigare körde bensinbil varje vecka ända till Lappland” är motståndet mot förändring stort. Samåkning till jobbet kommer på tal endast i extrema situationer, som när bilen är på service eller under julfesttider. Annars diskuteras ämnet knappt alls. Privatbilismen är en hörnsten i den rådande ”jag-jag”-eran.
Skulle lösningen kunna finnas hos oss som jobbar i Science Park? Vad sägs om en bilfri dag eller en samåkningsvecka? Kanske gratis parkering i ett parkeringshus för en dag för en personbil med fyra passagerare, eller något annat liknande incitament som sporre? En app där du samlar poäng genom att köra passagerare, som du sedan använder för att virtuellt betala för din egen resa som passagerare?
Att nysta upp denna större härva kräver fungerande kollektivtrafiklösningar och tågtrafik även till närområdena. Saker som kommer att ske, men långsamt. Själv bor jag 300 meter från järnvägen mellan Åbo och Nystad och den tidigare stationsbyggnaden i Masku. Även i vinter hade jag gärna lämnat bilen utan att skrapa rutorna och promenerat till ett lokaltåg, om ett sådant hade funnits tillgängligt.
Erkki Oikarinen