Hur planerar man en byggnad när det inte ens finns en detaljplan än? Med dessa utgångspunkter skapades InfraCity i Itäharju, ett område som håller på att förvandlas till Turku Science Park. Nu har en video producerats om designen av InfraCity, känd för att hysa Turku Energias lokaler, där projektets arkitekter får komma till tals. Hur tycker de att helheten lyckades, och skulle arkitekterna själva vilja arbeta i byggnaden?
Den första kontorsbyggnaden som Teknologiakiinteistöt genomfört i Itäharju, InfraCity, har nu varit helt färdig i snart ett år. Den cirka 12 000 kvadratmeter stora byggnaden har ritats av arkitekterna Jani Vahala och Laura Puijola från Arkkitehtitoimisto Sarc + Sigge. Nu när dammet har lagt sig – eller snarare skingrats – är det ett bra tillfälle att fråga formgivarna hur designarbetet känns i efterhand, och vilken typ av byggnad vi lämnar efter oss till framtida generationer.
Målet med designen var att göra InfraCity till en flexibel, modern byggnad som fungerar som en port till Turku och till det område som håller på att förvandlas från industriområde till Science Park. Man ville dock inte uppfinna hjulet på nytt, och byggnaden skulle genomföras på ett förnuftigt och kostnadseffektivt sätt.
”Om man frågar vem som helst på gatan hur ett fult hus ser ut, kan ganska många svara att det är ett sådant där betongelementhus med ett element som har ett fönster i mitten. Och nu har vi ett hus som ser lite ut så, men det här är kanske inte riktigt samma sak. Jag ser det själv som att jag försökte göra ett intressant och fint hus från en utgångspunkt som oftast anses ful”, säger Laura Puijola i videon.
”Om man frågar vem som helst på gatan hur ett fult hus ser ut, kan ganska många svara att det är ett sådant där betongelementhus med ett element som har ett fönster i mitten.”
Man strävade efter att göra interiörerna i InfraCity så mänskliga och bekväma som möjligt, och särskild uppmärksamhet ägnades åt god akustik, vilket ger arbetsro. Man tänkte även på användarna vid utformningen av lokalernas former.
”Lokalerna är lätta att orientera sig i eftersom varje planlösning är mycket enkel till formen. Det finns inga labyrinter och man ser rakt igenom från båda ändar, vilket gör att man alltid vet var man rör sig i utrymmet”, berättar Jani Vahala.
Det bästa med InfraCity enligt Puijola är den tredimensionella fasaden, som skapar ett distinkt utseende för byggnaden i stadsbilden. Vahala uppskattar å andra sidan särskilt den rumsbildande trappan som förbinder byggnadens tredje och fjärde våning.
”Det skapas en stor rymdkänsla i lokalen och den stora fönsterytan förlänger utrymmet utåt”, säger Vahala.
Det viktigaste vid utformningen av projektet var dock hållbarhet, eftersom byggande förbrukar mycket naturresurser och alltid genererar utsläpp. Om en byggnad rivs efter till exempel 50 år är det alltid något negativt för miljön.
”Jag tycker det är viktigt att när vi bygger, så bygger vi ordentligt och långsiktigt så att byggnaderna håller och är lätta att modifiera. Ju mer flexibla byggnader vi uppför, desto mer långlivade är de”, sammanfattar Puijola.